Livet i en ryggsäck

Massor med ursakter till er alla for mitt pa tok forsenade blogginlagg. Jag har varit bade lat och upptagen. Men nu tog jag tag i det hela och uppdaterar er.

Batturen pa Barriarrevet var helt underbar. I borjan var jag livradd. Jag tycker inte om havet, det ar jattelaskigt. Speciellt nar inte en enda strand finns i narheten. Da hoppar jag inte garna i vattnet. Dessutom hade jag aldrig forut anvant snorkel och simfotter, sa jag visste inte vad jag gjorde. Forsta vattensessionen gick inte alls bra. Jag hoppade i men hoppas upp igen lika fort. Andra forsoket blev nagra timmar senare, nar en i personalen tog med mig och Bea ut pa en guidad tur. Jag var livradd till en borjan, helt stel i kroppen. Men sa fort jag borjde huvudet under ytan och fick se revet blev jag som hypnotiserad. Det var sa sjukt vackert, jag hade aldrig sett nagot liknande forrut. Efter det kunde jag knappt komma upp ur vattnet igen.

Dagarna borjar ta slut nu. Snart aker jag hem.
Jag blir jattedeprimerad bara av att tanka pa det.
Kanner inte for att skriva mer just nu.

Alskar er.
Linda

Mitt namn ar Linda. Jag ar 19 ar gammal och kanner mig ganska vuxen. I sex manader har jag varit pa resande fot genom Asien, alltsa ar jag numera en ganska erfaren backpacker, som varit med om bade det ena och det andra. Dock far jag fortfarande denna magkansla, ett illavarslande pirr, varje gang jag maste satta mig pa ett flygplan. Resfeber, javisst, det far ju alla. Inget att oroa sig for. Men jag vet, jag har lart mig, att denna kansla ar inte bara att ignorera.
For efter pirret kommer trubbel.

Jag hade bokat tre olika flygbiljetter for att ta mig fran Bangkok till Cairns. Bangkok-Kuala Lumpur-Brisbane-Cairns. Det hela skulle ta runt 21 timmar. Nu ar flyget inte direkt mitt favorittransportmedel, jag far alltid problem med trycket i oronen vilket gor otroligt ont. Ibland verkar det aven som om jag aldrig har hort talas om ordet talamod, till exempel i incheckningskoer, passkontroller och bagagehamtningen. Mina tre flygbiljetter innebar nu att jag skulle bli tvungen att checka in tre ganger, hamta bagaget tre ganger och ga igenom fyra passkontroller och tull.

Jag bestamde mig for att vara positiv genom hela resan. Mina sista slantar la jag pa en dundergod tonfiskmacka (Kaosan road) och en enorm chokladkaka. Forsta flygresan avklarades, utan problem. Hamtade bagaget, gick till avgangshallen och checkade in igen, utan problem. Pa den atta timmar langa resan fran Malaysia till Australien bestamde jag mig for att inte ens forsoka sova. Istallet unnade jag mig ett par horlurar och en hel natts filmtittande for 70kr. Pa budgetflyg maste man betala for sant. Det blev Twilight och Australia, som jag inte sett innan med hort sa bra om. De var lika bra som alla sager. Genom mitt fonster kunde jag se hur det blixtrade till uppe bland molnen, och senare kom soluppgangen och tjena, vad vackert landskap. Kvinnan bredvid mig gav mig en kitkat.

Aterigen blev det passkontroller och evigheters vantan. I Australien verkar man tycka om att dubbelkolla allting. Efter jag visat mitt pass och fatt min stampel skulle en annan man kontrollera att jag fatt en stampel, och efter det skulle en tredje man kolla pa alla stamplat i hela passet. Och jag hade hunnit samla pa mig en hel del stamplar vid det har laget. Jag var trott och hungrig efter att inte ha sovit eller atit sedan Bangkok.
"Ryssland, ja, det ar ju nara dig..." sager mannen och bladdrar vidare. Ibland stirrar han lange. Han ser skeptisk ut. Nar han kommer till mitt indiska visum ar han tyst ett tag. Bara tittar. Sedan sager han, misstanksamt "mhm.. Bangladesh..."
Till slut blev han klar och jag fick hamta mitt bagage. Kontroll efter kontroll, rotande i vaskan och konstiga blickar pa mitt svenska godis. Antligen ute. Bara att checka in igen da. Traskade vidare till avgangshallen och stallde mig i den langsta ko jag nagonsin statt i. Men jag var van vid detta nu. En evighet gick forbi och jag kom fram till disken. Stallde vaskan pa bandet och lamnade fram pass och biljett. Allting gick sa smidigt och pirret var nastan helt borta nu. Plotsligt kom det tillbaka som ett knutnavsslag i solar plexus.
Jag var pa fel flygplats.

"Du ska flyga fran Brisbane," sager kvinnan. "Detta ar Gold Coast."
Panik. Pa min biljett stod det Gold Coast (Brisbane). Jag hade missuppfattat.
"Jaha," sager jag. "Vad ska jag gora nu?"
"Ja, du... du skulle ju kunna aka dit."

Sa jag sprang genom flygplatsen, pa jakt efter en bankomat. Sa fort man bara kan springa med en 12-kilosvaska och en yogamatta pa ryggen. Upp pa bussen. Vantade i en halvtimma pa bussen till tagstationen. Bussen tog 45 minuter. Pa taget fick jag vanta ytterligare en halvtimma. Mannen bredvid mig valkomnade mig till Australien. En japansk tjej bjod mig pa japanskt godis. Hon tyckte inte om saltlakrits. 90 minuter senare stod jag antligen pa ratt flygplats. Men det var for sent. Planet hade precis lyft. Skamset gick jag fram till servicedisken.

"Jag missade mitt plan..."
"Det gor inget, du kan ta nasta, det gar om tre timmar."
Hurra!
Sa efter 36 timmar utan somn eller mat kom jag antligen fram till Cairns. 100 dollar fattigare.
Stephanie kande inte igen mig nar jag stod utanfor hostelet och vinkade.

Att ligga på rygg och lägga tårna i golvet bakom huvudet, gå upp i brygga och andas med en näsborre i taget – det är yoga. Vi tog en intensivkurs för att lära oss tekniken. På sju dagar gick vi från nybörjare till amatörer i Hatha yoga på sammanlagt 24 timmar. Och det var så häftigt. När kursen var slut köpte vi varsin matta för att fortsätta hemma.

Staden Rishikesh i sig är inte särskilt mysig över huvud tagget, men åker man en liten bit upp, till broarna Ram Jhula och Laxman Jhula, hittar man den finaste delen av floden Ganges. Det är hit folk åker för att lära sig yoga, meditation, massage och healing, De flesta är hippies.

På restaurangerna sitter man på kuddar på golvet och tittar ut över floden. Kött och alkohol går inte att få tag på någonstans. Det betyder dock inte att menyerna inte är tjocka. Och allting smakar helt underbart, speciellt hummusen.

Vi stannade i Rishikesh i 10 dagar och tiden verkligen flög iväg. När vi inte hade yogalektion satt vi på restauranger och åt god mat med våra nya vänner: Jack från London som gick i vår yogakurs, och Jonas och Fanny från Karlstad. En dag upptäckte vi något av det godaste vi ätit: banoffeepaj. Det är en paj gjord på digestivekex, banan och karamellsås, med lite kokos på toppen. Numera är 19 februari den internationella banoffeepajdagen.

På kvällarna gick vi och lade oss tidigt. Men vi kunde inte alltid sova, eftersom de hade flyttat in en sekt där vi bodde. De spenderade varje kväll med att spela hög, entonig musik och sjunga ”hare Krishna, hare Krishna” om och om igen. Sedan började de igen runt sextiden på morgonen.

Sedan blev det dags att åka. Med all vår shopping kan vi inte längre kalla oss backpackers, eftersom vi måste bära med oss varsin extra väska. Indien är alldeles för billigt för att inte handla i. Det blir helt enkelt till att skicka hem ett paket igen.

Åtta timmar tog lokalbussen till Delhi. Vi åkte direkt ut till flygplatsen, med rikshaw! Där satt vi sedan och väntade på att få checka in. Planet gick vid midnatt, och vi landade i Bangkok vid sextiden, thailändsk tid. In i en taxi för att åka till södra busstationen. Köpte biljetter till bussen som gick en halvtimma efter. Två timmar på bussen och en liten tuktukfärd senare så var vi framme vid slutdestinationen: Kanchanaburi. Det tog ungefär ett dygn.

Efter den jobbigaste tågresan jag varit med om (kort sagt: 21 timmar på en bagagehylla där bara en av oss kunde ligga i taget i en iskall vagn full med stirrande mustaschprydda indier som vilken sekund som helst kan brista ut i sång) kom vi äntligen fram till Varanasi, den heligaste staden i Indien.

På tre dagar hann vi med en hel del. Vi gick upp klockan 6 en morgon för att se soluppgången från en liten roddbåt längs den heliga floden Ganges, vilket var en riktig upplevelse. Överallt såg man hinduer som badande, tvättade kläder, utövande sina morgonritualer eller kremerades på stora bål för att sedan spridas i floden.

Vi besökte sedan tre olika hindutempel: Hanumans (som ser ut som en apa), Rama-Krishnas (där hinduismens regler stod skrivna längs hela väggarna på ett språk ingen riktigt förstår) och Durgas (en gudinna). För mig som är så religionsintresserad var detta något av det bästa på hela resan. Fruktansvärt intressant och roligt, och jag lärde mig en hel del. Lite av det stämde inte riktigt med vad jag lärt mig på religionslektionerna, så nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Hinduen, tror jag.

Varanasi var så mysigt med sina trånga, små gränder. Fastän det redan första dagen bars fyra lik förbi oss för att brännas nere vid floden, så var det så fint. Kremeringarna tyckte jag bara var fina, med tanke på att det finaste man kan göra för en familjemedlem i Indien är att sprida dess aska i Ganges.

Trots att vi hade kunnat stanna i Varanasi i många, många dagar var det redan dags att åka därifrån. Sista tågresan för min del på denna resa tog oss upp till Dehradun, norr om Delhi, där vi tog en buss till Rishikesh,

Rishikesh kallas av Lonely Planet för 'the yoga capital of the universe' och är fullt av new agefolk som kommer hit för att lära sig meditera, yoga eller spela sitar. Beatles var här 1967 och skrev sitt White Album. Det är en supervacker stad, byggd på bergsväggar med Ganges flytande igenom.

Vi har anmält oss till en veckas intensivkurs i yoga. Det ska bli görskoj.

Härifrån åker vi nog inte förrän på fredag, då vi tar bussen direkt till Delhi för att flyga tillbaka till Bangkok. Sedan är det dags för Indien, för den här gången.

Om konsten att hitta en kompis i Indien, när man inte vet vart hon ar och hon i sin tur inte vet att man är på väg. För att göra det hela extra spännande går kompisen i fråga inte heller att få tag på, eftersom hon inte svarar på varken sms eller mail. Dock innebär detta så klart inte att det inte är värt ett försök.

Tidigt, åh så tidigt, på söndagmorgonen steg vi på tåget från varma, härliga Goa. I våra platser låg två indier och sov, men de flyttade sig snällt när vi viftade lite med våra biljetter. Det kalla draget från fönstren som aldrig riktigt går att stänga och vår tågdiet bestående av Mariekex och chips fick mig att längta tillbaka till den varma stranden och all den goda maten.

På tåget blev vi vänner med Johannes, en supertrevlig svensk kille. Han kan nu, två veckor senare, glädjas åt utmärkelsen som den enda västerlänning vi sett sedan Beatas familj. I Mumbai sade vi hejdå till vår nya vän och satte oss att vänta på tåget som fem timmar senare skulle ta oss till Nagpur. Vi kom dit dagen efter och kunde då konstatera att det skulle ta tid innan vi skulle se en västerlänning igen. Nagpur ar tydligen den renaste staden i Indien, men det lockar kanske inga turister. Vi kom överens om att den som först såg en turist skulle få en chai, indiskt mjölkte, av den andra.

Nästa morgon gick vi upp tidigt och tog en rikshaw bort till busstationen. Knappt hann vi av innan vi satt på bussen till Chhindwara. Vi hade fått en adress till en doktor Ekka, som vi hört att Beatas kompis Martina bodde hos. Kvällen innan hade vi ringt dit för att meddela att vi skulle komma, så det kändes bra. Bussresan tog tre timmar.

Men när vi kommit fram upptäckte vi att vi var i fel stad. Doktor Ekka bodde ju ännu en timma bort. Åh, vad jobbigt, tänkte vi. Men ett gäng indier samlades runt oss som räddande änglar, ringde samtal och hade sig. Till slut kom de fram till att Martina inte var hos doktorn, utan precis där, i det huset vi stod utanför. Till doktorn skulle hon inte förrän om några dagar, för nu hade hon vinterlov mellan sina två barnhemsjobb.

Martina har nog aldrig varit mer chockad än då hon såg oss.

Hos den kristna familjen Kumar fick vi stanna i tre dagar. Äntligen fick vi chansen att komma in i den indiska kulturen på riktigt. Vi fick hjälp att sy upp traditionella indiska klänningar, så vi kunde se 'anständiga' ut. Maten var alltid utsökt och man åt, så klart, med händerna. Ibland kom biskopen dit på middag. Vi vande oss vid frågor som 'vilken kyrka tillhör du?' och 'vad jobbar din far med?' och de blev alltid lika mållösa när jag sade att min pappa är ingenjör. Ju högre utbildning, desto högre status, så fungerar det i Indien.

En dag fick vi följda med dottern Timmie till hennes universitet. Det var kulturdag och talangjakt, Vi blev presenterade för hela skolan och behandlade oss som hedersgäster. I ett av de oändliga talen blev vi hyllade eftersom indisk kultur är viktig, och vi var där för att studera den. Timmie sjöng två låtar, på hindi precis som alla andra. Det var en häftig dag och allra mest skrattade vi åt dansarna. Ni som sett en Bollywoodfilm förstår, ni andra får försöka föreställa er hur man dansar när man verkligen försöker göra sig så löjlig som möjligt, fast man innerst inne tycker att man är hur cool som helst.

Efter tre dagar bestämde vi oss för att följa med Martina till den lilla byn Junnardo, som knappt finns med på kartan, Där ska hon stanna i två månader för att hjälpa till på barnhemmet. Så vi fick nu äntligen träffa läkarparet Ekka, som driver det kristna sjukhuset i byn. Efter en guidad tur fick vi veta hur mycket hjälp de fått från Sverige, och för första gången på resan kände jag mig riktigt stolt över att vara svensk. Doktorn och doktorn bodde bredvid sjukhuset och vi blev alla installerade i deras välbärgade hem, som också låg alldeles bredvid barnhemmet.

Redan vid första mötet med barnen blev vi förälskade. De är fyra pojkar och 15 flickor, alla under fem år, förutom en tjej som är 25 år och handikappad. När barnen blir äldre än fem år skickas de till andra barnhem i delstaten Madhya Pradesh, där de får en utbildning. Martina jobbade på en av dem i två månader innan sitt lilla vinterlov hos familjen Kumar. Alla barn var så fina, lekfulla och glada. Vissa var blyga, men vågade sig fram till slut. De visade stolt upp sina leksaker men tyckte allra bäst om våra kameror. Två av dem hade polio och en annan hade så kallat vattenhuvud, men hade blivit opererad för det.

Hos Ekkas stannade vi i fem dagar, sedan sade vi motvilligt hejdå till Martina och tog bussen tillbaka till Nagpur. Ännu hade ingen av oss vunnit en chai, Nästa morgon steg vi på tåget till Varanasi. Men det ar en historia som nästan förtjänar ett blogginlägg helt för sig själv.

Mitt forra inlagg Olycksfageln blev supersnodd av Beata, som inte orkade skriva ett eget inlagg. Jag maste erkanna att denna gangen ar det jag som ar lat och inte orkar skriva. Dock har Beata sjalv, for kanske forsta gangen, skrivit ett inlagg med lite detaljer. Det blev till att stjala. Sa njut nu av mitt vackra stoldgods, ett blogginlagg av Beata:

Nu har vi spenderat mer än en vecka har i Goa med familjen min, och vi har ännu en vecka framför oss. Våra dagar består av sol, strand, böcker, att strosa runt i den lilla byn och äta fantastiskt god mat. Jag måste påstå att vi mår rätt så gott! Just nu sitter jag på vårt "stammisshack" som ligger på den milslånga vita stranden. Vi har precis ätit en fuktsallad till frukost och jag har svårt att vänja mig vid att det finns å,ä och ö på detta tangentbord.

Dagana här i Indien har rullat förbi snabbare än vanligt, fast vi knappt gör någonting. Vi har dock försökt att göra lite små utflykter runt om i Goa. I onsdags så åkte vi till Anjuna-marknad, en jättemarknad där du kan köpa allt du vill ha, och lite till. Vi stod ut i några timmar, jag och Linda köpte lite nödvändigheter så som varsin varm tibetansk filt, som vi ska använda då vi åker de jättekalla natttågen. Linda handlade även lite kläder och jag en väska. En annan dag åkte vi till vår närmsta stad, Margao. Men jag måste erkänna att jag tycker att det är skönt att bara ligga och ta det lugnt här på stranden i några veckor, efter allt vårt runtflängande i sydostasien.

Vi firade Majas 17-årsdag igår, lite frukost på sängen, chips och choklad i present, skönsång och extra glada miner. Vi spenderade förmiddagen på en annan lite mer öde strand, solade, läste och åt väldigt god lunch tillsammans. Shackägaren Camillio bjöd på en jättefin tårta med Majas namn på. Vi hade det supermysigt i många timmar. Lite småröda och mosiga åkte vi hemåt till vår egen strandremsa , det var tid för dusch, uppiffning och middag. Vi drack drinkar till solnedgången och åt sedan en fantastiskt smarrig middag med Golden Prawns till förrätt och Tandorikyckling till varmrätt. Vattenpipa stod för efterrätten. Killarna som jobbar har på stammisstället fixade jättefint med ballonger, serpentiner och ägaren gav Maja en vacker bucket med blommor! Jag behöver kanske inte ens berätta att hon var mycket nöjd över sin kväll... Det var vi alla!



Mycket karlek till er dar hemma. Nasta gang lovar jag att skriva nagot sjalv.
Linda