Livet i en ryggsäck

Inte behover man nagot visum for Vietnam. I alla fall inte om man ar svensk, som vi. 15 dagar, helt gratis, far vi stanna i landet. Aldrig forr har tva britter varit sa avundsjuka pa oss, de som behovde betala 500kr for sitt visum.

Varlden ar bra liten, inte sant? Pa Kina-Vietnamgransen traffade vi en svensk tjej, ingen mindre an Anna. Anna var den sista som ville ansluta sig till transanganget i somras, men som hoppade av nastan direkt eftersom hon ville aka i oktober istallet for september. Hon kande igen oss av tre anledningar:
1. Vara namn ar Linda och Beata.
2. Vi akte transsibiriska i september.
3. Vi traffades pa internet.
Anna ar numera var nya reskamrat.

Hanoi var vatt och varmt. Inte direkt vad jag forvantat mig av Sydostasien. Visst var det en liten tyfon som kommit till landet och som inte skulle stanna lange, men det kandes trist. Vi horde att det skulle vara oversvammat i mitten av landet, vilket kandes riktigt trist. Dessutom var boendet dyrt, nastan 70kr/natt, och maten smakade inte alls lika gott som i Kina. Jag langtade tillbaka till Kina, med sina enorma, supergoda och aven billiga portioner och boende for 20kr. Vietnameserna verkade inte heller lika trevliga som kineserna.
Men efter ett litet tag kom solen fram och det gjorde aven min optimism.

Nar britterna kom nasta dag bokade vi en tvadagarstur ut till Halong Bay. Googla pa det. Vi blev 18 pers pa en bat, 12 ungdomar, bland annat Robin och Chris fran Laholm. Och god mat fick vi. En stor buffe. Linda glad. Pa batturen runt i Halong Bay fick vi ga in i en stor grotta, se en fiskeby pa vatten, paddla kajak och hoppa fran battaket ner i havet (kanske 6m hogt). Det sista vagade saklart inte jag, men jag hoppade fran den nedersta vaningen (kanske 1m...). Havet var underbart. Pa kvallen blev det party pa soldacket. Eftersom det blev backsvart klockan 18 borjade vi tidigt. Detta innebar att alla vara jattefulla redan vid 21-22 och kom i sang strax efter midnatt. Dagen efter vacktes vi av var guide for frukost och sedan borjade hemresan. Vi kom tillbaka till Hanoi runt 16-tiden. Da ville vi aka vidare.

Beata, jag och Anna kopte varsin bussbiljett till Hoi An, i mitten av Vietnam, som skulle ga kl 18. Vi skyndade oss med att ata och stod sedan och vantade. Nar klockan var 19.30 kom till slut var pickup. Vi 11 fran hostelet blev inknuffade i taxis som korde oss langt bort for att sedan slappa av oss vid sidan av vagen mitt ute i ingenstans. Till klockan 21 stod vi dar, forvirrade, tills bussen till slut kom.
Nar vi kopte biljetten fragade de om vi ville aka med bussen som inte stannar i Hue, utan som aker direkt till Hoi an, och det var precis det vi ville ha. Och det var saklart precis det vi inte fick. Klockan 8 pa morgonen blir vi vackta och utslangda fran bussen. "Alla som ska till Hoi An ska ga av bussen och ta in sin vaska pa mitt hotel" ropade en liten man. Vi var i Hue. Saklart. Vi stallde oss och borjade tjata om att detta inte var vad vi hade kopt utan vi skulle direkt dit utan stopp. Men de svarade bara med att "nasta buss till Hoi An gar klockan 14 och den ar full, ni far sova pa mitt hotell inatt".
Tur som det ar reser jag med Beata Wennergren, superkvinnan som fixar allt. Hon tjatade som en dare och till slut kom de fram till att oj, det fanns visst biljetter (oss kan de inte lura) och vi kan komma ivag med nasta buss. Till Hoi An kom vi klockan 18 pa kvallen, 10 timmar senare vad de lovat nar vi kopte biljetten.

Hoi An andrade i alla fall hela min uppfattning av Vietnam. Har var det soligt och varmt och maten var bade god och billig, om man gick till de ratta stallena. Nu kan vi saga till jultomten att vi varit snalla, for vi har atit var spenat varje dag. Spenat i vitlok alltsa. Med ris. Himmelskt.
I Hoi An hyrde vi en dag mopeder och akte till stranden. Vi badade inte for det blaste alldeles for kraftigt och vagorna var skyhoga. Men jag passade pa att skaffa mig en underbar illrod branna precis nedanfor bikinitrosorna. Svider precis som det ska.
Eftersom varannan affar ar en skraddare dar man kan sy upp vilka klader man vill passade vi saklart pa. Jag skaffade mig ett par shorts (som jag alskar) och ett par skor. Superbra. Bilder kommer senare.

Nu sitter vi efter en natts bussresa i Nah Trang, bara Bea och jag. Resten av vart stora gang (8 pers) kommer imorgon, och Robin och Chris ar redan har. Jag alskar stora gang. Och jag alskar redan Nah Trang. Vi har tva minuter ner till den langa, fina stranden. Dar kommer vi spendera mycket tid. Har stannar vi i tre natter innan vi aker till Ho Chi Minh for att ta forsta basta buss till Kambodja.

Pa lordag fyller jag forresten 19 ar. Hurra hurra!
Puss och kram.
Linda