Ibland fastnar man
Efter en natt var vi inte sarskilt imponerade av Phnom Penh. Det kandes som en trakig huvudstad, och inte sa mycket mer. Vart guesthouse vad dyrt, varmt och fuktigt. Dessutom var det lite trangre nu eftersom vi var tre som delade pa ett tvabaddsrum. Vi bestamde oss for att flytta till andra sidan av staden, dar Emelie, Elin och Ida (som vi traffade i Kina) bodde. Innan vi ens hunnit av tuktuken alskade vi stallet - Lake Side. Var uppfattning av Phnom Penh forandrades helt. Har bodde vi pa ett stalle som hette Floating Island, precis vid vattnet med en terass dar vi kunde sitta och titta pa solnedgangen. Dar satt vi en kvall och blev bjudna pa lite mat av kambodjanerna som jobbade dar. Vi visade lite bilder hemifran, bland annat pa slalom-VM i Are och midsommarfirande i Goteborg. De tyckte absolut att det sag ut som en apa som hangde i vart konstiga trad och trodde mig inte alls nar jag sa att vi inte har nagra apor i Sverige.
Tre dagar senare ville vi aka vidare, ner till kusten. Vi hade last lite i guideboken om ett stalle som heter Sihanoukville, det skulle tydligen vara helt galet dar. Sa vi tankte att vi tar en lite mindre stad innan, dar vi bara kan ta det lugnt innan vi borjar festa igen. Darfor blev det Kampot. Och skulle det inte vara haftigt att aka motorcykel dit? tankte vi. Vi var helt enkelt tvugna att gora det! Men chaufforerna ville ha 60 dollar for besvaret, medan vi inte ville betala mer an 10. TIO DOLLAR???!! Ni har ju pengar! Ni ar ju rika! Ni ska unna er! Enjoy LIFE!! skrek en man medan han foljde efter oss, hela vagen till ticket office dar vi kopte varsin bussbiljett for fem dollar. Tva timmar senare var vi pa vag.
Det skulle ta tre timmar, men den otroligt skumpiga vagen (som paminnde oss lite om Mongoliet), tillsammans med en liten punkaincident (som ocksa paminnde oss om Mongoliet) slutade resan pa narmare sex timmar.
Vi hade tankt stanna i Kampot i kanske en eller tva natter, beroende pa hur mycket vi tyckte om det. Det blev fem natter, och har ar varfor. Forsta kvallen satt vi utomhus pa vart guesthouse och blev bjudna pa vodkavin tonic (det var lika skumt som det later) och blev bra vanner med de som jobbade dar, och aven en man som jobbade pa ett annat guesthouse. Za. Za pratade sa gott om sitt stalle, Bodhi Villa, och bjod dit oss nasta dag for att chilla. Tydligen var detta det basta stallet for att chilla i hela Kampot. Han hade sa ratt. Det slutade med att vi betalade en dollar var for vart rum pa Long Villa i fyra natter, men sov dar bara en natt. De andra tre sov vi pa kuddar och korgstolar ute pa Bodhi Villas terass. Varje kvall gick vi ut och at med Za och hans australiensiska kompis Aaron pa lokala restauranger. Dessa stallen hade ingen meny och inga fardiga priser, utan man gar helt enkelt dit och sager vad man vill ha. Portionerna blir olika stora beroende pa hur manga man ar, och sedan delar man helt enkelt pa allt. For oss blev det fisk, krabba, rakor och en jakla massa andra smarriga saker varje kvall. Tillsammans med massa ol, whiskey och cola. Sedan akte vi tillbaka till Bodhi Villa dar det bjods pa drinkar och ol och shots och jag vet inte vad. De dagar som skulle bli lugna blev inte lugna ett dugg. Eller, inte kvallarna i alla fall.
Det som ar sa bra med att bli kompis med lokalbefolkningen ar att man far se alla saker som turister vanligtvis inte far se. En dag akte vi med mopeder langt ut i ingenstans, genom skog och sand, tills mopederna helt enkelt inte kunde kora langre. Da borjade vi klattra. Djupt in i skogen, upp for ett berg i stekande hetta. Till slut kom vi fram till ett vattenfall dar vi badade. Helt klart vart anstraningen.
Femte och sista natten i Kampot bestamde vi oss for att flytta ut ur Long Villa och faktiskt bo pa Bodhi Villa. Agaren, australiensaren Hugh sa med ett stort skratt att det var allt pa tiden! Dagen da vi akte blev en sorglig dag, med mycket farval. Aldrig forrut har vi blivit sa glatt overaskade och foralskade i ett stalle att vi inte ville aka darifran. Za visade oss ett Kambodja som vi aldrig vill lamna. De dar tva dagarna blev fem men hade lika enkelt kunnat bli 100. Ibland fastnar man, helt enkelt.
Åhhh Linda det låter så underbart allting! Du har verkligen hamnat rätt. Här och nu och ändå på väg. Det är inte utan att man blir lite avundsjuk här hemma, där vi har mörka dagar och kalla nätter. Ingen här visar oss något speciellt och grannarna håller sig inne. Här uppe i Norden har folk väl gått i ide och inte tänker de komma ut förrän träden börjar knoppa igen. Så vi härdar ut, helt enkelt och så läser vi i din blogg och blir varma. Av kärlek, längtan och stolhet!
Lev, upplev och framför allt: överlev!
Älskar dig massor och är så glad för din skull!
Pöss!
Din Mor
Åhh.. Ett sådant ställe, utan meny, hade varit mycket farligt för en sådan person som mig. Antagligen hade vi inte ens fått ett slut på beställningen och antagligen inte heller ett slut på ätandet.. - för du vet Linda, "jag kan äta hela tiden om det behövs" ;)
Kärlek i masssa
Att resa utan fasta planer är underbart när man hittar en oas av den typen du beskriver. Jag älskar att resa med er vi bloggen. Sköt om er.
Kärlek och längtan.
Pappsen