Livet i en ryggsäck

Nu har jag varit pa resande fot i en manad. Nastan precis. Jag har varit overallt och ingenstans och gjort allting, enligt Viktor. Men det stammer nog anda inte. Nar vi moter manniskor under resan marker jag att jag fortfarande inte har sett nagonting. I Moskva fick jag aldrig sett Roda torget. det var stangt under hela var tid dar. I Irkutsk missade jag var dagsutflykt till Bajkalsjon, anledning till hela stoppet i Sibirien. Istallet fick jag sticka ut huvudet genom tagfonstret sent pa kvallen for att fa en liten blick over sjon. I morkret. Inte riktigt samma sak. I Peking var det kaos. Kalabalik. Otroligt mycket folk overallt, jag kunde inte komma nagonvart. Jag missade muren, forbjudna staden och sommarpalatset. Aldrig forut har jag sett folk bli sa forvanade som nar jag berattar om allt jag missat. Nar vi nu kom til Xian tankte jag att har kommer jag i alla fall fa se nagonting: terrakottasoldaterna. Men icke. Med min tighta resbudget kandes priset alldeles for hogt for en liten sevardhet, sa det blev ingenting med det heller.

Men vad gor nu detta? Ingenting. Jag trivs otroligt bra med min resa och vill just nu inte aka hem. Nagonsin. En manad att flugit forbi som ett par dagar och det kanns som jag skulle kunna vara borta i evigheter utan att langta hem. Tanken pa vart vi ska harnast, vad vi ska se och allt som finns att upptacka, all god mat att ata, manniskor att mota och saker att se far mig att fnittra som en liten flicka av nyfikenhet. Att resa ar det basta som finns! Jag lar mig sa mycket hela tiden.
Sa har skulle till exempel jag lata om jag skotte mig jobb som en kines:
- Hej kvinna, kvinna, hej kvinna visst behover du ett akpass, du ar sa vacker! Akpass akpass, bra pris for dig, kvinna, 450 kronor! Bra pris! Vad sager du, va? Sag ett pris! Du ar sa vacker. Akpass akpass. Bra pris.

Sevardheter ar overskattade. De ger mig inte en fullstandig uppfattning av den stad jag vill se, kanna och verkligen forsoka forsta mig pa. Istallet for att lagga en hel dag och en massa pengar pa att se gamla terrakottasoldater bestamde vi oss for att stalla klockan pa sex och bege oss ut till en park. Dar sag vi Kina. Stora klungor med folk stretchandes och tanjandes. Innan jobbet samlas de alla och ror sina sma kroppar i langsama vackra rorelser till stillsam musik. Vissa anvanda solfjadrar, andra stora svard. Manga gubbar hade till och med tagit med sig alla sina smafaglar i sina burar som de gick runt och jamforde med varandra. Det har ar Kina, gott folk. Stillsamt och trevligt.
Pa kvallen steg vi pa buss 609 och akte till andstationen for att se en fontanshow som visas tva ganger om dagen. Val dar stallde vi oss langst bort i ena hornet och tittade pa den vackra showen med de dansande fontanerna. Stallet var fullpackat med folk och det tog inte lang tid innan de upptackt oss. Helt plotsligt var fontanena som bortglomda och istallet blev vi kvallens huvudattraktion. Vi blev fotograferade fran alla hall och kanter och man ville veta vart vi kom ifran, hur gamla vi var, vad vi hette, om vi studerade och varfor vi kommit i Xian. Detta har vi blivit ratt vana vid nu, att vi sjalva ar en sevardhet, nagot man utan nagon skam i kroppen helt enkelt kan rikta en kamera mot och ta hur mycket kort som helst pa. Att aven folja efter oss for att fa annu fler kort ar aven det helt normalt. Alla vill de fa perfekta foton pa dessa tre ljusa, blaogda flickorna fran vast.

Far se om det blir nagra sevardheter for mig. Annars har jag ju alltid lite bilder pa mig sjalv.