Livet i en ryggsäck

Hemligheten med Mongoliet? I'll tell you.
Vi steg av taget i huvudstaden Ulan Bator kl 6 pa morgonen. Varldens kallaste huvudstad, hade vi hort. Det stamde. Att den aven skulle vara riktigt, riktigt ful hade vi ocksa fatt hora. Vi visste inte riktigt vad vi hade att forvanta oss.
For forsta gangen pa resan hade vi inget bokat boende. Vi hade tur. En ung kvinna gick direkt fram till oss och fragade om vi var intresserade av ett guesthouse. 30kr natten och gratis internet. Lat bra. Vi tog det.
Men vad skulle vi forvanta oss? I varldens kallaste huvudstad som dessutom skulle vara riktigt ful, kan det vara mysigt? Jag maste erkanna att jag blev lite chockad nar vi kom fram till guesthouset. I en trang liten grand svangde vi in pa en liten, liten gard. Har bodde Gann och hans fru. Inne i huset sov gasterna och sjalva sov de i ett talt utanfor. En mongolist ger. Toaletterna, liksom duscharna, fanns aven de utomhus. Vi fick ett hjarligt valkomnande, frukost framdukat och sangar baddade. Sedan huttrade vi oss till somns. Iskall stad? Ja.
Nar vi vaknat pratade vi lite med Gann om utflykter till Gobioknen. Vi kom fram till att vi ville ha en sexdagars utflykt och gav oss ut for av kopa varma klader. Vi hittade en enorm marknad dar man kunde kopa allt. Och lite till. Jag hade i flera dagar pratat om att kopa en riktigt ful stickad troja. Jag hittade den. Vanta bara pa bilderna. Pa marknaden hittade jag aven tjocka strumor, en ny planbok (tro det eller ej, Steph) en miniraknare (for att kunna pruta) och en scarf som numera aldrig lamnar min hals. Pa kvallen frossade vi i mongolian barbeque.

Nasta morgon var det dags. Tidigt steg vi upp, halsade pa vara nya vanner, chaufforen Jaja och guiden Shileg. Vaskorna slangdes in i den stora skapbilen, liksom vi. Sedan bar det av. Mongoliets vagar ar val inte riktigt nagot att hanga i granen. Efter en 10 timmars otroligt skumpig och obekvam aktur rakt ut i ingenstans var vi framme vid vart forsta camp. Vi skulle fa sova i en akta mongolisk ger och vi kunde inte vara mer lyckliga. Till kvallsmat blev det yoghurt gjord pa getmjolk och nagra slags friterade kottbitar, get saklart, traditionell mongolisk mat. Supergott! Tyvarr tyckte min mage inte om maten lika mycket som jag och jag fick ofrivilliga atstorningar for en kvall.

Resan fortsatte i samma takt. I bilen under storsta delen av dagen. Mer och mer obekvamt for varje dag, med sanden virvlandes som en okenstorm genom bilen, akta mongolisk popmusik dunkandes fran hogtalarna och otroligt lite somn pa de iskalla, harda plankorna de kallar sangar. Efter nagra dagar byttes musiken ut och istallet blev det Modern Talking som vreds upp till hogsta volymen. Vi red pa kameler, besokte platsen dar de hittade det forsta dinosaurieagget, spelade mongoliska kortspel med Shileg som aven gav oss alla mongoliska namn. Jag fick namnet Höelun, som var Djingis khans mamma. "Good name". Det uttalas ungefar som mitt efternamn och jag blev lite radd. Shileg larde oss aven att rakna pa mongoliska. Anda upp till fem. Det ar viktigt att man later riktigt arg nar man pratar mongoliska, annars blir det inte ratt.

Vanligtvis brukade vi bara stanna till vid sidan av vagen nar det var dags for lunch, men en dag fick Jaja syn pa en ger och svangde istallet forbi den och parkerade. Inknuffade i geren blev vi alla och blev serverade nudlar av Shileg. Hemma fanns bara tva sma sota barn som sag lite radda ut. Deras foraldrar var tydligen ute och mjolkade hastarna och skulle komma tillbaka klockan 14. Nar de sedan kom tillbaka tror jag att de blev otroligt forvanade av synen: sju sma vasterlanningar sittandes i deras hem. Men tydligen ar det helt okej att valdgasta vems hem som helst. De bjod pa hastmjolk och torkad yoghurt (jag rekommenderar det inte, speciellt inte efter min getyoghurtkvall). Trevliga nomader. Sedan akte vi vidare.

Efter sex dagar i den om dagen stekheta men om kvallen iskalla Gobioknen var vi "hemma" igen. Stela som pinnar. Inte duschat eller ens tvattat handerna pa alldeles for lange. Gann valkomnade oss tillbaka och kom med den glada nyheten att de varmt upp vart rum lagom till var hemkomst. Sista natten i Mongoliet blev varm och god.
Nasta morgon steg vi for sista gangen pa transsibiriska taget. Sista stoppet for Transanganget, Peking, nasta.

Och hemligheten med Mongoliet?
Forvanta dig ingenting. Och du far allt.