Livet i en ryggsäck

Jag ar en klassisk olycksfagel, slar alltid i huvudet, snubblar over trosklar, glommer och tappar bort saker stup i kvarten. Men varst av allt ar nar jag ska flyga. Da gar alltid nagonting snett. Det borjade redan forsta gangen pa ett flygplan, nar vi steg av i Florida och fick veta att vart bagage var kvar i Paris. En annan gang var planet forsenat i 11 timmar och nar ni val lyft hade jag hunnit bli magsjuk och fick darmed spendera den sex timmar langa resan med huvudet i toaletten. Min favorit var nar jag fick vanta sex och en halv timma, ensam pa pyttelilla Goteborg City, for att sedan bli hemskickad eftersom bagagebagnen lyckats kora in i planet och gjort en buckla. Och da kan man ju sjalvklart inte lyfta.
Alltsa var jag inte sa jatteexalterad over tanken att behova flyga, for forsta gangen denna resa, fran Malaysia till Indien. Nagonting var ju bara tvunget att ga snett.

Men det gick hur smdigt som helst. Planet lyfte i tid fran Penang, landade i tid i Kuala Lumpur. Stoppet kandes fort och vi lyfte till och med i tid en andra gang, pa samma dag. Jag blev stoppad i sakerhetskontrollen och ombedd att visa min nagelklippare. Jag forklarade lugnt for honom att jag inte hade nagon nagelklippare. Han sa till mig igen, men jag var saker. Till slut hittade vi en nagelklippare i min vaska och Beata skrattar fortfarande, flera dagar senare. Pa planet serverades god mat och vi fick se en bra film innan det var dags att sova. Visserligen satt en trott och darmed gratandes och skrikande pojke alldeles bakom oss, men jag lyckades sova anda.

Vi landade i Bangalore vid midnatt och tog en taxi direkt till hotellet vi bokat. Taxichaufforen hade ingen vaxel och jag blev jattesur. Utanfor lag fyra kor och sov. Det luktade bondgard. Vi checkade in fort och gick direkt och la oss. Sex timmar senare checkade vi ut och begav oss till tagstationen.
Hittills hade allting gatt hur smidigt som helst. Det verkade som om min olycka hade overgivit mig for en gangs skull. Men icke. Kanske har aven otur en tidsskillnad. For nu borjade det ga.. lite mindre smidigt.

Vi vandrade omkring lange pa tagstationen, forsoke klura ut vart vi skulle ga. Efter lite koande och runtskickande fick vi till slut  forklarat for oss vart vi skulle ga. Dar blev det annu klurigare, for forst skulle man sta i en ko for att fa taginformation, sedan i en annan for att fa en lapp. Sedan skulle man fylla i lappen for att till sist stalla sig i den forsta kon igen for att kopa biljetterna. Hela proceduren tog lang tid, och under tiden motte vi tva fransyskor, som hjalpte oss. Kvinnan i luckan for handikappade, pensionarer och turister (vi som fattar trogt) hade berattat for oss att det inte gick nagra tag till Goa idag, men vi kunde aka till en narliggande stad, Londa. Vi berattade detta for fransyskorna, som skulle at samma hall.
Medan vi satt och fyllde i var krangliga lapp gick ena fransyskan och kopte tva biljetter till Londa. Nar vi sedan skulle kopa vara ville hon inte salja oss nagra. Slutsalt, sa hon. Vi var fast i Bangalore. Fransyskorna hade tagit vara biljetter.

Fransyskorna, som hade varit i Indien i en och halv manad nu, kom med ett forslag. Vi har sett indier gora det hela tiden, sa de, vi bara gar pa taget och delar tva sangar pa fyra. Det gar hur bra som helst. Kvinnan i luckan holl med dem. Underbart, tankte vi. Da far vi ju dessutom tagbiljetten for halva priset. Taget gick 11 timmar senare, sa det blev en heldag i Bangalore, med museum och parkbesok, och en fin fika. Pa kvallen steg vi pa taget och Bea och jag somnade med en gang.

En halvtimma senare kom biljettkontrollanten. Vi visade glatt vara biljetter. Kontrollanten var inte lika glad. Han informerade oss om att man inte fick gora sahar. Han ville slanga oss av taget. Jag blev livradd, men fransyskorna tjatade och tjatade. Trots deras otroligt daliga engelska lyckades de tjata tills han nastan sprack. Hela tagvagnen var nu involverade och stod runt omkring oss for att lyssna och lagga sig i. Beata sov som en stock.
Efter en bra stund, nar min puls blivit otroligt hog, kom vi till en slutsats. Vi skulle betala for tva sangar till (vilket sjalvklart fanns ledigt, eftersom taget inte alls var fullsatt) och en "straffavgift" pa 500 rupees. Alltsa hade vi sammanlagt, med vara tva forsta biljetter, betalat for sex sangar, for fyra personer. Men vi blev i alla fall inte avslangda fran taget. Jag somnade strax efter, i en egen sang.

Nasta morgon kom vi fram till Londa. Nasta tag till Margao i Goa skulle ga om en timma. Vi kopte alla varsin sittbiljett och vantade snallt. Pa taget fanns inga sittplatser kvar. Sa vi satte oss pa bagagehyllan. Mitt emot oss satt tva indier och stirrade pa oss fyra timmar i strack. De tycker om att stirra, dessa indier. Vi kopte chaite och at lite brod som vi kopt pa perrongen. Den tre timmar langa tagresan tog fyra timmar, men till slut kom vi fram. En tuktukresa senare ("en san dar trehjuling," som Beas mamma forklarade i smset. Som om vi inte visste det, efter fyra manader, haha) var vi framme. Hela familjen Wennergren kom utspringandes fran restaurangen. MIN ALSKLING! skrek Sara, och vi skrattade. Det blev kramar pa kramar och mycket glada miner. Sedan fick vi vart rum. Antligen framme.

Nu vantar tva veckors harligt chillande med min goa Goafamilj. Kanns helt underbart.
Puss o Kram
Linda

Aimee ar 25 ar och bor i England. Hon har inte traffat eller hort av sin far pa 23 ar, sedan han lamnade hennes mor for alltid. Nagot minne av hur han ser ut har hon inte, men hon har hort fran sin mor att hon ar lik honom. Det enda hon vet ar att han ar fran Malaysia. Pa sin resa runt i Asien akte hon till Malaysia och Penang lite som ett infall. Hon visste att hennes far var harifran och ville se hur det var. En dag akte hon till botaniska tradgarden och vandrade runt lite grann. Hon hade egentligen planerat att aka dagen innan, men pa grund av huvudvark akte hon dagen efter istallet. Efter ett tag blev hon torstig och gick for att kopa en juice. Men i restaurangen fanns ingen, sa hon gick genom en bakdorr till ett annat stalle. Dar fanns en man som hjalpte henne och de borjade smaprata. Han hade ocksa varit i England ett tag, i Essex for att vara exakt. Dar hade han jobbat pa ett sjukhus.
Jasa, fragade hon? Vad heter du?
Peter, sa han. Hon berattade att hennes mor ocksa jobbat pa det sjukhuset, vid samma tid.
Vad heter din mor?
Janet.
Efter en kort tystnad sa han. Du pratar med din far.

Efter tva veckor i Penang kan jag bara saga: gud vad underbart vi har haft det. Vi har bott i ett dorm, med tio sangar, och fastan jag ibland kan bli fullstandigt galen pa folk som inte alls respekterar att andra sover, utan helt enkelt tander lamporna och stampar runt som elefanter tidigt pa morgonen, sa alskar jag att bo i dorm. Man kanner sig aldrig ensam. Och oftast ar det valdigt trevliga manniskor man traffar pa. Vi har gratis frukost och gratis internet och kan dricka hur mycket te som helst, hela dagarna. Det brukar sluta runt sju-atta koppar. Vid tvn finns tva stora parmar med dvd-filmer dar det bara ar att valja och vraka. Och pa tvn finns var favoritkanal Travel & Living som visar allt mellan reserepotage och Saudiarabien till matlagning med Jamie Oliver. Perfekt nar man ar lite krasslig, som vi varit lite av och till den senaste tiden.

Vi har fatt lite nya vanner ocksa. Forst tva underbara svenska flickor, Emelie och Elin fran Stockholm. Sedan Iain som ar Englands svar pa Steve Irwin. Han blir helt galen varje gang han ser en fjaril. Vi har aven varmt upp lite grabb infor Indien, med indisk mat och luslasning av min guidebok. Nu langtar vi som darar. Visumansokningarna lamnades in pa forsta mandagsformiddagen, och vi kunde fa tillbaka dem den 20e, fick vi till svar. Men det gick inte. Vi lyfter ju den 16e. Det blev helt enkelt till att betala for express, vilket gjorde kostnaden dubbel (hela 1000kr, galet). Dock rackte detta visst inte, for ambassaden i Kuala Lumpur gav oss avslag, eftersom vi inte hade fyllt i nagon adress i Indien. Visumkvinnan har i Penang gjorde allt i sin makt for att fixa det, och vi kunde fa vara visum pa lordagen. Men nej, vi lyfter ju pa fredag, sa vi, panikslagna. Det blev tre dagar av angest for oss, vi visste inte om vi skulle fa passen tillbaka i tid, och om vi ens skulle kunna boka om flygbiljetten i sa fall. Lyckligtvis ordnade sig allting till slut, och vi hamtade passen, med visum, pa fredagen fyra timmar innan vi akte till flygplatsen.



Sa nu ar vi pa vag mot Indien. Vi landar vid midnatt, indisk tid, vilket ar halv atta svensk tid.
Forresten fick jag ett infall igar och fargade mitt har brunt. Nu kanner jag mig som mig sjalv igen.
Karlek.

Vi har hamnat i Penang, Malaysia. Har ska vi hanga i tva veckor for att soka visum till INDIEN!
Som uppvarmning luslaser vi min nyinkopta guidebok och ater alla vara mal pa en indisk restaurang.
Usch, sa vi langtar. En och en halv manad blir det nog. 16 jan - runt 3 mars.
Sa nu ar hemligheten ute. Hoppas det chockade nagon i alla fall.
Massa karlek till er alla.
Linda