Livet i en ryggsäck

Jag ar en klassisk olycksfagel, slar alltid i huvudet, snubblar over trosklar, glommer och tappar bort saker stup i kvarten. Men varst av allt ar nar jag ska flyga. Da gar alltid nagonting snett. Det borjade redan forsta gangen pa ett flygplan, nar vi steg av i Florida och fick veta att vart bagage var kvar i Paris. En annan gang var planet forsenat i 11 timmar och nar ni val lyft hade jag hunnit bli magsjuk och fick darmed spendera den sex timmar langa resan med huvudet i toaletten. Min favorit var nar jag fick vanta sex och en halv timma, ensam pa pyttelilla Goteborg City, for att sedan bli hemskickad eftersom bagagebagnen lyckats kora in i planet och gjort en buckla. Och da kan man ju sjalvklart inte lyfta.
Alltsa var jag inte sa jatteexalterad over tanken att behova flyga, for forsta gangen denna resa, fran Malaysia till Indien. Nagonting var ju bara tvunget att ga snett.

Men det gick hur smdigt som helst. Planet lyfte i tid fran Penang, landade i tid i Kuala Lumpur. Stoppet kandes fort och vi lyfte till och med i tid en andra gang, pa samma dag. Jag blev stoppad i sakerhetskontrollen och ombedd att visa min nagelklippare. Jag forklarade lugnt for honom att jag inte hade nagon nagelklippare. Han sa till mig igen, men jag var saker. Till slut hittade vi en nagelklippare i min vaska och Beata skrattar fortfarande, flera dagar senare. Pa planet serverades god mat och vi fick se en bra film innan det var dags att sova. Visserligen satt en trott och darmed gratandes och skrikande pojke alldeles bakom oss, men jag lyckades sova anda.

Vi landade i Bangalore vid midnatt och tog en taxi direkt till hotellet vi bokat. Taxichaufforen hade ingen vaxel och jag blev jattesur. Utanfor lag fyra kor och sov. Det luktade bondgard. Vi checkade in fort och gick direkt och la oss. Sex timmar senare checkade vi ut och begav oss till tagstationen.
Hittills hade allting gatt hur smidigt som helst. Det verkade som om min olycka hade overgivit mig for en gangs skull. Men icke. Kanske har aven otur en tidsskillnad. For nu borjade det ga.. lite mindre smidigt.

Vi vandrade omkring lange pa tagstationen, forsoke klura ut vart vi skulle ga. Efter lite koande och runtskickande fick vi till slut  forklarat for oss vart vi skulle ga. Dar blev det annu klurigare, for forst skulle man sta i en ko for att fa taginformation, sedan i en annan for att fa en lapp. Sedan skulle man fylla i lappen for att till sist stalla sig i den forsta kon igen for att kopa biljetterna. Hela proceduren tog lang tid, och under tiden motte vi tva fransyskor, som hjalpte oss. Kvinnan i luckan for handikappade, pensionarer och turister (vi som fattar trogt) hade berattat for oss att det inte gick nagra tag till Goa idag, men vi kunde aka till en narliggande stad, Londa. Vi berattade detta for fransyskorna, som skulle at samma hall.
Medan vi satt och fyllde i var krangliga lapp gick ena fransyskan och kopte tva biljetter till Londa. Nar vi sedan skulle kopa vara ville hon inte salja oss nagra. Slutsalt, sa hon. Vi var fast i Bangalore. Fransyskorna hade tagit vara biljetter.

Fransyskorna, som hade varit i Indien i en och halv manad nu, kom med ett forslag. Vi har sett indier gora det hela tiden, sa de, vi bara gar pa taget och delar tva sangar pa fyra. Det gar hur bra som helst. Kvinnan i luckan holl med dem. Underbart, tankte vi. Da far vi ju dessutom tagbiljetten for halva priset. Taget gick 11 timmar senare, sa det blev en heldag i Bangalore, med museum och parkbesok, och en fin fika. Pa kvallen steg vi pa taget och Bea och jag somnade med en gang.

En halvtimma senare kom biljettkontrollanten. Vi visade glatt vara biljetter. Kontrollanten var inte lika glad. Han informerade oss om att man inte fick gora sahar. Han ville slanga oss av taget. Jag blev livradd, men fransyskorna tjatade och tjatade. Trots deras otroligt daliga engelska lyckades de tjata tills han nastan sprack. Hela tagvagnen var nu involverade och stod runt omkring oss for att lyssna och lagga sig i. Beata sov som en stock.
Efter en bra stund, nar min puls blivit otroligt hog, kom vi till en slutsats. Vi skulle betala for tva sangar till (vilket sjalvklart fanns ledigt, eftersom taget inte alls var fullsatt) och en "straffavgift" pa 500 rupees. Alltsa hade vi sammanlagt, med vara tva forsta biljetter, betalat for sex sangar, for fyra personer. Men vi blev i alla fall inte avslangda fran taget. Jag somnade strax efter, i en egen sang.

Nasta morgon kom vi fram till Londa. Nasta tag till Margao i Goa skulle ga om en timma. Vi kopte alla varsin sittbiljett och vantade snallt. Pa taget fanns inga sittplatser kvar. Sa vi satte oss pa bagagehyllan. Mitt emot oss satt tva indier och stirrade pa oss fyra timmar i strack. De tycker om att stirra, dessa indier. Vi kopte chaite och at lite brod som vi kopt pa perrongen. Den tre timmar langa tagresan tog fyra timmar, men till slut kom vi fram. En tuktukresa senare ("en san dar trehjuling," som Beas mamma forklarade i smset. Som om vi inte visste det, efter fyra manader, haha) var vi framme. Hela familjen Wennergren kom utspringandes fran restaurangen. MIN ALSKLING! skrek Sara, och vi skrattade. Det blev kramar pa kramar och mycket glada miner. Sedan fick vi vart rum. Antligen framme.

Nu vantar tva veckors harligt chillande med min goa Goafamilj. Kanns helt underbart.
Puss o Kram
Linda