Livet i en ryggsäck

Imorse blev jag vackt av en uttrakad Beata med en liten knuff i sidan och orden "fan, det regnar!". Eftersom vart rum inte hade nagot fonster kunde vi bara ana hur det sag ut utomhus: gratt och vatt. Inte alls vad vi hade vantat oss av detta strandparadis. Vi satte pa tvn, precis lagom for att se den forsta kvarten pa filmen Road to Perdition som vi sett kvallen innan. Sedan at vi nagra oreos.
Nar tanderna var borstade, haret uppsatt och vaskorna packade drog vi regnskydden over vaskorna och checkade ut fran Happy House Hotel. Resten av ganget hade kommit tidigt pa morgonen och checkat in pa Nice Hotel, som lag en bit bort. Tva stycken fyrabaddsrum for 15kr per person. Planen var att vi skulle ga dit, dumpa vaskorna och sedan ga och fixa fram lite frukost.
Utanfor hotellet mottes vi dock av en syn vi inte var beredda pa. En massiv vattenpol, lat mig overdriva en aning och kalla det en sjo, och ingen chans till att ga forbi utan att dranka skorna. Vi blev helt enkelt tvugna att ta av oss vara skor och vada genom vattnet. Regnet oste ner. Vi hade gatt 10m och var redan genomvata. Vi gick barfota runt kvarteret, vatare och vatare for varje minut, tills vi kom till ratt gata. Och sjalvklart var var nya gata den mest oversvammade av dem alla. Vattnet gick upp till knana, om inte langre, och den korta biten tog mycket langre tid av vad de annars skulle.
Till slut kom vi fram, checkade in och fick torra handdukar att torka oss med. Vi vackte upp vart sovande gang och stack ut for att fixa fram frukost. Efterat gick vi alla ner till stranden och badade i vara anda redan genomvata klader. Det var varmt och gott. Ett riktigt strandparadis.

Pa busstationen i Shenzhen, utanfor Hongkong, satt Linda och Bea och at en god sallad de tagit med sig fran Hongkong. Den inneholl pasta, kyckling och pesto. Och tva coctailtomater. Den var riktigt god. Nar salladen var ungefar halvt uppaten fick de syn pa tva grabbar med stora ryggsackar.
"Titta dar," sa Beata, "turister."
"Mm," svarade Linda, "undrar om de ska med samma buss som vi."
Beata tog en tugga. "Kanske det."
De tva grabbarna sag lite forvirrade ut, som om de inte riktigt visste vart de skulle ga. De gick raskt ut ur den lilla vanthallen till bussarna.
"Tror du att de kommer tillbaka snart?" fragade Beata.
"Ja," sa Linda mellan tuggorna, "om tva minuter eller sa."
Och ratt hade hon, for inom kort kom de tva forvirrade grabbarna tillbaka och fick syn pa de tva salladsatande flickorna. De sag genast lite lattade ut och gick over och slog sig ner bredvid. De tva grabbarna visade sig vara fran England och skulle visst med samma buss, till Yangshuo. Matt och Andrew var deras namn. Flickorna och grabbarna hann bli bra vanner innan bussen kom och de fick reda pa att de alla skulle aka samma vag genom Sydostasien. Kanske hade Linda och Beata hittat tva potentiella reskamrater for ett tag?
"Mm" sa Beata nar hon atit upp sin sallad, "vad nojd jag ar!"
Andrew tittade pa henne och sa "I want what you just ate!"

Efter en natts tagresa fran Shanghai hade vi anlant till Hongkong. Det var varmare an nagon annanstans vi varit innan, och otroligt fuktigt. Vi kastade pa oss vara ryggsackar och bagav in till centrum pa halvon Kowloon. Det blev en alldeles for varm och svettig promenad och vi gick till och med for langt och blev tvugna att vanda om. Helt utmattade kom vi fram till Chungking Mansions, som ar ett av de manga enorma shopping/bostadshusen. Vi kliver in och borjar leta upp Li's Guesthose, som vi last om. Hisskon ar en mil lang och hela tiden kommer det fram forsaljare som inte vill acceptera ett nej. Vi bestammer oss for att ta trapporna. Det visade sig vara ett stort misstag. Det enorma huset ar omojligt att hitta i och vi springer helt enkelt bara upp och ner flera vaningar om och om igen i olika delar av huset med vara tunga vaskor och Beatas trasiga knan. Inget vatten har vi heller. Till slut kommer vi i alla fall fram och slanger utmattat av oss vaskorna. I receptionen fragar vi om de har plats for oss (det gick inte att boka pa internet) i 43-baddsrummet. Vi har en sang kvar, svarar hon och vi dor lite grann inombords. Det blir till att aterigen kasta vaskorna pa ryggen och bege oss ut for att hitta ett guesthouse med tva sangar.
I huset bredvid, enligt Willmaguide "lite trevligare an Chungking" Mirador Mansions, far vi tag i ett tvabaddsrum med egen toalett och dusch och vi lyckas till och med pruta ner det till 150kr/natten, vilket ar valdigt bra for Hongkong. Antligen kunde vi kasta av oss vaskorna och lata dem ligga.

Men Hongkong ar inte som Kina. Det ar otroligt vasterlandskt och valdigt dyrt. Vi spenderade dagarna fikandes i det svala McCafe, dar man far samma godsaker som pa Starbucks fast for ett mycket battre pris. Till sallskap hade vi fixat fram Mikaela och Alexander, ett svenskt par vi traffat pa transsibiriska och som Beata rakade se gaendes pa gatan. Med dem akte vi over till Hongkong island en dag. Dar akte vi uppfor varldens langsta rulltrappa (800 meter har jag for mig) och sedan tog vi en sparvagn uppfor berget, anda upp till utsiktsplatsen Victoria Peak, lagom till ljusshowen klockan 20. Sedan akte vi tillbaka och fikade pa McCafe tills de slangde ut oss.

Efter tva natter i den antagligen mest vasterlandska staden i Asien akte vi aterigen in i Kina och far nu stanna i ytterligare 30 dagar. Good to be back.

En regnig dag i Xian sa vi hejda till Lisa, som skulle ta sig ner till Kunming alldeles ensam, medan Beata och jag akte vidare till Shanghai. Vi hade kopt varsin sovbiljett pa taget som skulle ta ca 18 timmar. Eftersom det var min forsta tagresa inom Kina visste jag inte riktigt vad jag skulle forvanta mig, kanske skulle det se ut som pa transsibiriska. Men icke. Dessa vagnar var helt oppna, utan kupeer och dorrar, bara en lang korridor och sangar pa ena sidan. Tre sangar pa hojden. Vi fick varsin overslaf, en bit ifran varandra. Det gick inte att sitta upp i sangarna och lakanen hade nog redan anvants nagra ganger. Men vi var nojda och glada. Som de enda vasterlanningar, och aven kvinnor, i vagnen satte vi oss vid fonstret och tog fram vart resealfapet (det basta kop jag nagonsin gjort). Jag tror aldrig kineser blivit sa fascinerade av ett spel, nagonsin. Under hela spelet hade vi ett dussin man tittandes over vara axlar for att forsoka forsta vad vi gjorde. Sedan grattade de mig ordentligt nar jag vann.

Vi kom fram till Shanghai mitt pa dagen och akte direkt till vart hostel som kandes mer som ett hotell. Riktigt lyxigt, om man tanker som vi. Det delade badrummet var helkaklat med sittoaletter och tva fina duschar med varmvatten. Hurra. Vi var helt ensamma om att bo i vart stora attabaddsrum och det kandes helt underbart. Dagen efter kom en tjej fran receptionen fram till oss och berattade att det flyttat in fem grabbar i vart rum, och om vi ville kunde vi fa byta till ett fyrbaddsrum till samma pris. Kor till, sa vi, och vips vart vi uppgraderade. Super.
Foljande dagar spenderades pa det lataste viset med langa sovmornar (eller, vi gick upp tidigt for att kunna ata av frukosten som var gratis, men sedan gick vi och la oss igen) och fika i parker. Shanghai ar stort och fint, paminner lite om New York men ar mycket ljusare. Valdigt okinesiskt, dock.



Efter nagra dagar fick vi ett sms fran var transsibiriskakompis Jens. Han var ocksa i Shanghai och ville hanga med oss vidare. Dagen efter akte vi alla till Zhouzhuang, Kinas Venedig. En pytteliten stad bara en och en halv timmas bussresa bort. Vi sag framfor oss hur vi skulle sitta hela dagarna pa mysiga sma tehus langs kanalerna och bara leva livet i nagra dagar. Tyvarr hade vi inte last pa ordentligt. For att komma in i staden behovde man betala intrade, 100 yuan (100kr) per dag. Sedan var det gratis att ga in i alla museum och tempel inne i staden. Vi gick in en dag, men det fick racka. Visst var det haftigt och vackert, alla kanalerna, broarna och de sma batarna, men det var knappast vart 100kr. Vi drog vidare till Suzhou.

Suzhou ar en helt fantastiskt underbar stad som vi skulle kunna stanna evigheter i. Vad det finns for sevardheter har vi ingen aning om, for vi bryr oss inte om sant, men man trottnar inte pa staden. Andra dagen akte Jens vidare pa egen hand, men samtidigt checkade tva svenska tjejer in som vi blev bra kompisar med, Emeli och Elin fran Vastervik. Det visade sig att vi har en gemensam van: Bjorn. Varlden ar sa sjukt liten! VI hyrde cyklar tillsammans och korde runt i staden en hel dag, drack te, spelade biljard och hade det riktigt mysigt. Pa kvallen gick vi till en gata som Beata och jag hittat, den perfekta matgatan. Hit gar vi varje kvall och ater street food, en hel middag for 4kr. Helt galet. Och galet gott! Dumplings och lammkebab och nagot slags kottfyllt, friterat brod och en massa annat. Det ar bara att peka och njuta. Numera kanner de alla igen oss och skrattar hogt varje gang vi kommer och vill ha mat. De ar nog inte alls vana vid turister.







Har skulle vi kunna stanna sa himla mycket langre, men tiden tickar ivag. Imorgon, lordag, aker vi tillbaka till Shanghai for att kopa tagbiljetter till Hongkong. Dar maste vi vara senast den 23, for da gar vart visum ut. I Hongkong stannar vi nog i tva natter innan vi aker in i Kina igen.

Jag alskar Kina.

Nu har jag varit pa resande fot i en manad. Nastan precis. Jag har varit overallt och ingenstans och gjort allting, enligt Viktor. Men det stammer nog anda inte. Nar vi moter manniskor under resan marker jag att jag fortfarande inte har sett nagonting. I Moskva fick jag aldrig sett Roda torget. det var stangt under hela var tid dar. I Irkutsk missade jag var dagsutflykt till Bajkalsjon, anledning till hela stoppet i Sibirien. Istallet fick jag sticka ut huvudet genom tagfonstret sent pa kvallen for att fa en liten blick over sjon. I morkret. Inte riktigt samma sak. I Peking var det kaos. Kalabalik. Otroligt mycket folk overallt, jag kunde inte komma nagonvart. Jag missade muren, forbjudna staden och sommarpalatset. Aldrig forut har jag sett folk bli sa forvanade som nar jag berattar om allt jag missat. Nar vi nu kom til Xian tankte jag att har kommer jag i alla fall fa se nagonting: terrakottasoldaterna. Men icke. Med min tighta resbudget kandes priset alldeles for hogt for en liten sevardhet, sa det blev ingenting med det heller.

Men vad gor nu detta? Ingenting. Jag trivs otroligt bra med min resa och vill just nu inte aka hem. Nagonsin. En manad att flugit forbi som ett par dagar och det kanns som jag skulle kunna vara borta i evigheter utan att langta hem. Tanken pa vart vi ska harnast, vad vi ska se och allt som finns att upptacka, all god mat att ata, manniskor att mota och saker att se far mig att fnittra som en liten flicka av nyfikenhet. Att resa ar det basta som finns! Jag lar mig sa mycket hela tiden.
Sa har skulle till exempel jag lata om jag skotte mig jobb som en kines:
- Hej kvinna, kvinna, hej kvinna visst behover du ett akpass, du ar sa vacker! Akpass akpass, bra pris for dig, kvinna, 450 kronor! Bra pris! Vad sager du, va? Sag ett pris! Du ar sa vacker. Akpass akpass. Bra pris.

Sevardheter ar overskattade. De ger mig inte en fullstandig uppfattning av den stad jag vill se, kanna och verkligen forsoka forsta mig pa. Istallet for att lagga en hel dag och en massa pengar pa att se gamla terrakottasoldater bestamde vi oss for att stalla klockan pa sex och bege oss ut till en park. Dar sag vi Kina. Stora klungor med folk stretchandes och tanjandes. Innan jobbet samlas de alla och ror sina sma kroppar i langsama vackra rorelser till stillsam musik. Vissa anvanda solfjadrar, andra stora svard. Manga gubbar hade till och med tagit med sig alla sina smafaglar i sina burar som de gick runt och jamforde med varandra. Det har ar Kina, gott folk. Stillsamt och trevligt.
Pa kvallen steg vi pa buss 609 och akte till andstationen for att se en fontanshow som visas tva ganger om dagen. Val dar stallde vi oss langst bort i ena hornet och tittade pa den vackra showen med de dansande fontanerna. Stallet var fullpackat med folk och det tog inte lang tid innan de upptackt oss. Helt plotsligt var fontanena som bortglomda och istallet blev vi kvallens huvudattraktion. Vi blev fotograferade fran alla hall och kanter och man ville veta vart vi kom ifran, hur gamla vi var, vad vi hette, om vi studerade och varfor vi kommit i Xian. Detta har vi blivit ratt vana vid nu, att vi sjalva ar en sevardhet, nagot man utan nagon skam i kroppen helt enkelt kan rikta en kamera mot och ta hur mycket kort som helst pa. Att aven folja efter oss for att fa annu fler kort ar aven det helt normalt. Alla vill de fa perfekta foton pa dessa tre ljusa, blaogda flickorna fran vast.

Far se om det blir nagra sevardheter for mig. Annars har jag ju alltid lite bilder pa mig sjalv.

Pa en buss med sangar i tre rader och tva vaningar spenderade vi natten. Med kinesisk humorshow spelandes om och om igen pa tvapparaterna, chaufforerna rokandes och folk som satt pa min sang hela natten. Det skulle ta 12 timmar, men blev saklart 16. Sedan var vi framme i Xian.
Med var nya australiensiska kompis Travis, som visade sig vara fran Nya Zeeland, och ett finlandssvenskt par hittade vi till vart hostel. Hostelet ar mysigt, men har inte alls samma atmosfar som Leo i Peking. Varje fredag ar det Dumpling party, da alla far gora sina egna dumplings, helt gratis, och sedan ata tills de spyr. Synd att vi missade det. Men om man sjunger en sang nere i baren far man en gratis ol.

Xian verkar mysigt. Travis sa att det bor 8 miljoner har, och det ar val inte sarskligt mycket for att vara Kina. En liten ol (Tsintao, var favorit) kostar 5kr. En liten glass pa McDonalds kostar 1kr.
Vi stannar inte har sarskligt lange. Pa tisdag kvall tar Beata och jag taget ner till Shanghai medan Lisa aker vidare till Kunming och Dali, i sodra Kina. Bea och jag satsar pa att vara i Hongkong runt den 24, da vart visum gar ut. Sedan kan vi aka in igen och stanna i 30 dagar, men da ska vi langsamt rora oss ner till Vietnam.

Puss

En tidig morgon i Ulan Bator steg vi pa vart tag for sista gangen. Vi hade hort att det kinesiska taget skulle ha mycket hogre standard an det ryska. Hittills tyckte vi att standarden hade varit bra och vi undrade hur det kunde bli battre. Ojoj, det kunde det. Nu hade vi varsin tv, horlurar och en dusch i vagnen. Fast den anvande vi aldrig...
Precis som pa tidigare var det fest som gallde. Ol, sprit, chips och allt du kan tanka dig. Allt intrangt i en enda kupe, alldeles for trangt. Men for mig blev det annorlunda. Istallet for att mingla med framlingar spenderade jag de tva dagarna pa overslafen i var kupe med feber, halsont, dunkande huvud och otrolig ryggvark. Det enda i matvag jag fick i mig var en halv burk tonfisk. Pa tva dagar. Bara lukten av nudlar gjorde mig illamaende och jag ville inte ens tanka pa det.
Nar vi gick av taget i Peking gick vi direkt till McDonalds och frossade. Ett meal kostar runt 20kr. Farligt. Och gott. Bra kombo.
Det tog en dag eller tva innan jag madde battre. Men nu ar det finemang.

Dagarna har i Peking har spenderats pa det lataste viset. VIsst hander det att vi hittar pa nagot, som att aka till marknader och shoppa eller tar en promenad runt pa smagatorna. Men mest hanger vi bara har pa hostelet och umgas med en massa folk. Det ar underbart. Man kommer anda knappt runt i staden, pa grund av den otroliga mangden kineser. Idag, den 1 oktober, ar Kinas nationaldag och da flockas alla som kan hit for att fira. Och alla ar de ute och gar i sitt valdigt lugna tempo hela dagarna. Det tog oss haromdagen en och en halv timma att ta oss till tunnelbanestationen och tillbaka. En promenad som annars tar runt 10 minuter. Det ar helt enkelt inte vart att forsoka.
Men jag alskar det. Vart hostel, Leo hostel, har allt man vill ha. Har kan man ata frukost, lunch och middag, dricka ol for 6kr (6dl!), se pa film och massa annat. Hela tiden traffar man pa nytt folk och skaffar nya bekantskaper. Bland annat har vi fatt nya norska, amerikanska, brittiska, svenska och israeliska vanner. Vi har aven hittat en snygg australiensare som ska hanga med oss till Xian pa fredag. Hans namn ar nagot i stil med Travis, Trevor eller Travers. Vi horde inte riktigt. Snygg ar han iaf. Jens haller med.

Pa fredag bar det alltsa av till Xian. Vi har kopt en bussbiljett som aker over natten.
Peking ar forresten min nya favoritstad. Nagonsin. Ak hit!

Linda

Jag har hittat min karlek i Ryssland.
Hans namn ar Lada och sahar ser han ut:

Har du nagonsin hort nagon saga "mitt ute i ingenstans"? Det betyder Irkutsk.
Mysig stad, dock. Paminner om Goteborg.

Vi hoppade av taget klockan sex pa morgonen. Det var fortfarande morkt ute, men en hel del folk var ute pa vift, fastan det var lordag. Som tur var gick vi fortfarande pa Moskvatid sa for oss var klockan bara ett pa natten. Vi hade stannat uppe hela natten, det kandes onodigt att ga och lagga sig och sova for bara en kort stund. Nu stod vi fullastade med ryggsackar pa Irkutsks tagstation och hade ingen aning om vart vi skulle ga. Det langsta jag hade gatt pa fyra dagar var fram var kupe till toaletten. Ibland gick man aven nagra steg till ut pa en perrong. Men inte mer an sa. Med stela kroppar gick vi raka vagen in pa ett ryskt snabbmatsstalle och at nagon kalloppsliknande ratt. Det var gott, mattande och billigt. Ryssland ar bra pa det dar.
Efter en liten vandring till vart hotell fick vi vara rum och sov till det nastan blivit morkt pa nytt. Till middag blev det carbonara.

Har foljer en lista pa lite skumma saker jag hittat pa det ryska frukostbordet:
Simmig grot
Kalvkorv
Otroligt tjock omelett
Ris
Pasta
Stekt lax
Ackliga muffins
Croissanter av vanlig bulldeg
Nagon friterad falafelliknande bulle som tydligen smakade kyckling men var fullstandig oatbar

Jens och jag gick pa upptacktsfard nasta dag. I fyra timmar gick vi omkring och kom fram till att Irkutsk ar en skum stad. Den storsta parken ar fullstandigt vanskott och ser mer ut som en vildvuxen och nerskrapad skog med grusstigar. Pa vagen dit gick vi igenom ett omrade som maste ha varit Irkustks slum. Langs den  gyttjiga vagen stod fallfardiga hus blandat med enorma containrar. Vi gissar att vissa bor i dem. I detta omrade fick man inte trevliga blickar. Vi hittade en dockteater, ett zoo (ett skjul, vi gick inte in) och ett tivoli (pariserhjulet sag ut att ha sett battre dagar). Vi hangde aven ett tag nere vid floden och begrundade det fina vattnet. Ratt rent, tankte vi. Sedan gick vi 200 meter till och hittade reningsverksutslappet. Ratt ut i floden halls allting ut och det var langt ifran vackert. Fran det bruna och skrapfyllda vattnet steg ett rokmoln pa sakert tio meter. Vi gick snabbt darifran.

Dagen efter var varm och solig. Vi hade planerat en dagsutflukt till Bajkalsjon, som ar varldens djupaste sjo och anledningen till varfor vi valt att stanna i Irkutsk. Det blev en helt fantastiskt dag, for sex av oss. Jag stannade hemma. Min mage hatar mig. Eller, kanske min mage hatar rysk mat. I vilket fall vart det ingen fantastisk dag for mig. En anledning till att komma tillbaka till Irkutsk en annan gang, tror jag.

Pa kvallen, nar ganget kommit tillbaka och jag madde lite battre, samlade Beata och jag ihop lite klader och borjade tvatta. Jag har aldrig tvattat pa resa forut, sa detta var en riktig upplevelse. Sahar gick det till:
vid handfatet stod jag, tvattmaskinen, men handerna i varmvatten kramandes klader. De tvattade kladerna rackte jag sedan till min kollega Beata, som stod i duschen och skoljde dem. Beata i sin tur rackte sedan tillbaka kladerna till mig som hangde upp dem pa tvattlinan vi hangt upp over hela vart pyttelilla badrum. Hela tre tvattar blev det, och vi blev klara vid fyratiden pa natten. Aldrig far man sova ut i den har staden.

I Irkutsk ar man valdigt intresserad av framlingar. En kvall knackade det pa min och Beatas dorr. Dar stod Per och en annan snubbe vi inte kande igen. Han hade suttit bredvid Per pa internetcafeet och borjat prata med honom. Han var ryss, men hade mongoliskt ursprung. Allra mest tyckte han om Japan. Han var helt fanatisk. Och lille Per blev hans storsta idol eftersom han har japansk utseende (han ar korean). Ryssjapanen ville se vart hotell och sa fick det bli. Han var trevlig, men efterhangsam, och till slut fick Per nastan saga at honom att ga.
En annan dag slog sig tva snubbar ner vid vart bord nar vi satt och at. De studerade turism och fragade en massa. En av dem var tydligen en valdigt bra fotbollsspelare, och det visade han genom att alltid ha traningsoverall pa sig.

Nu ar klockan halv fyra. Om fem timmar ska vi aterigen pa taget som pa ett och ett halv dygn ska ta oss till Mongoliets huvudstad Ulan Bator. Vi har planerat in ett litet aventyr innehallande hastar och gobioken.
Jag later er vanta med spanning pa nasta uppdatering.

Bilder kommer att laddas upp antingen i Mongoliet eller Kina. Har maste man betala for sant, och jag ar snal.
Hall ut!

Karlek till er alla.